Det är lustigt hur det ibland känns som att man ensam bär all världens sorger på sina axlar. Idag är en sån dag. En sån dag då det känns som att jag har levat alldeles för länge. Upplevt århundraden av smärta. Släpat runt på en ryggsäck tyngd av ångestens gastkramande grepp. Sånna här dagar får mig att undra hur fan det är möjligt att känns såhär mycket utan gå under. Hur fan det är möjligt att vara fylld ut till fingerspetsarna av ångest utan att gå sönder innifrån. Och vad fan det ska vara bra för.